AERIUS verkningssätt - H1-blockering
Aerius är en blockerare1 av H1-receptorn vilket är ett antihistamins primära verkningsmekanism. Aerius har även visat sig hämma andra mediatorer2 som har betydelse i den allergiska reaktionen. Kombinationen av dessa två verkningssätt gör Aerius till en effektiv behandling av allergisk rinit och urtikaria.
Den akuta fasen
Den allergiska kaskadens tidiga fas
Allergi betraktas nu som en systemsjukdom, där kopplingen mellan mastceller och allergen utlöser en kedja av reaktioner - "en allergisk kaskad". Kaskaden ger skiftande kliniska symtom i sin tidiga respektive sena del. Vid allergisk rinit är klåda i näsa, ögon och gom, rinnande ögon, vattnig snuva och nysningar vanliga symtom i den tidiga fasen. Motsvarande urtikariasymtom (vid kronisk urtikaria) är klåda, rodnad och utslag, sk "kvaddlar".

Klicka på bilden för större version
Den inflammatoriska fasen
Den allergiska kaskadens sena fas
Den sena allergiska fasen utvecklas 4 till 24 timmar efter att kroppen utsatts för allergenet. Nya mediatorer får betydelse, samtidigt som händelsekedjan från den akuta fasen fortsätter. Cytokiner och adhesionsmolekyler reagerar med varandra och leukocyter, vilket startar och underhåller en inflammatorisk cykel. Bland symtomen i den sena fasen av allergisk rinit märks en ofta uttalad nästäppa. Vid kronisk urtikaria förstärks symtomen från den tidiga fasen, och klådan kan bli mer intensiv.

Klicka på bilden för större version
Aerius - antihistaminet som också har antiinflammatoriska effekter
Aerius hämmar en rad mediatorer som är aktiva i den sena, inflammatoriska delen av den allergiska kaskaden. Bland dessa finns cytokiner och kemokiner som IL-4, IL-6, IL-8, IL-13 samt adhesionsmolekylen P-selektin, som alla visats bli hämmade in vitro2.
Referenser:
- Anthes J. et al, Biochemical characterization of desloratadine, a potent antagonist of the human histaminet H1 receptor, European Journal of Pharmacology 449(2002): 229-237
- U Lippert et al, Binding an antiallergenic characteristic of Desloratadine, Exp. Dermatology 2000; 9:118-124


